Innan vi fikade så fick vi först hjälpa en farbror som ramlade framför oss. Han slog i huvudet rätt rejält, men han vägrade åka till sjukhuset. Envisa gubbe! "jag är en gammal officer så jag är starkare än ni tror", sa han hela tiden.
Så vi följde honom hem istället, jag, Emmie och en annan tjej med sitt barn. Jennie, Emmies syster passade Ofeliah och Annie sålänge.
Han berättade om Kongo-kinshasa(stavning?),ungefär ett 30tal gånger på vägen hem, att han som militär hade varit där.
Vi följde honom upp till lägenheten, och i hallen möttes vi av en skylt där det stod "vi ansvarar ej för era ytterkläder". haha!
Han välkomnade oss in och tyckte vi skulle gå och sätta oss. När vi gick in i lägenheten var det som att kliva in i ett museum från 1800-talet. Han hade knivar, gevär, pistoler, spjut och allt annat möjligt på väggarna och alla hans möbler var antika. På skrivbordet i vardagsrummet låg där en massa broschyrer om "barnsoldater", gamla böcker, skrivböcker m.m. Det enda som fattades där var fjäderpennan. På golvet hade han några gröna soldathjälmar, vissa var sönder, några afrikanska statyer och mycket mer.
Jag och Emmie behövde ge oss iväg och han ville fortfarande inte att vi skulle ringa sjukhuset, någon anhörig eller vän. "Man ska inte ringa i onödan". Den andra tjejen med sin 10-12 åriga son stannade och tvättade såret i pannan och skulle försöka få honom att åka till sjukhuset.
Innan vi gick tyckte han att vi skulle skriva upp våra namn och telefonnummer på ett papper. "så kan vi gå på date, haha", sa han:P
Senare, på kvällen kom Anna och Andreas hit. Vi åt kycklingsallad och tittade på film. Paranormal activity 2. Jag är alltid rädd när jag ser sådana filmer, men jag tyckte nog att man blev mer skrämda av 1:an.
Nu ska jag ta på mig, ge henne mat sen ska vi ut och gå med henne en runda. Efter det bär det av till min farmor och farfar på middag! :)
Ahh vad snälla ni var. Barmhärtiga samariter!
SvaraRadera